Förvaltningsrätten ger Veronica Hedenmark rätt mot Stockholms stad, ett beslut som är 426 procent större än det som staden beviljat och som överklagats till domstolen.

 - Stockholms stad har beräknat mitt hjälpbehov helt fel, det är 426 procent större vilket fastslås av Förvaltningsrättens dom. Till den muntliga förhandlingen kommer det fyra stycken tjänstemän för att processa mot mig. Mitt hjälpbehov borde vara uppenbart även för LSS-handläggare och enhetschef på Stockholms stad.

Veronica Hedenmark har haft personlig assistans dygnet runt i 28 år då hon har ett omfattande funktionshinder.

-Jag får en ny handläggare av Stockholms stad och helt plötsligt får jag ett assistansbeslut på 9 TIMMAR PER VECKA. Jag har lämnat in 28 stycken intyg, varav fem läkarintyg, som beskriver mitt hjälpbehov. Enhetschefen för LSS, anser att Stockholms stad inte har kunnat bedöma hjälpbehovet på grund av att läkarintygen inte var skrivna på Försäkringskassans senaste blankett. Man kan ju undra om det är blanketten som är det viktigast eller om det är att hjälpa den enskilde att få ett tryggt stöd? Det senare är i alla fall lagkravet, vilket inte blanketten är.

Det är många delar som bedömts felaktigt av handläggarna.

-LSS-handläggare Sofie W tillsammans med enhetschef Therese B påstår att jag inte har några sociala aktiviteter utanför mitt hem. Trots statistik som påvisar att jag gjort mer än 500 resor till och från mitt hem under de senaste 2,5 åren för att kunna sköta mitt arbete, handla mat, hämta och lämna min son, och ta mig till fritidsaktiviteter både för mig själv och honom. Vi borde kunna vara överens med Stockholms stad om att dessa färdtjänstresor inte har gjorts mellan vardagsrummet, köket och toaletten.

Veronica Hedenmark är också mycket kritisk till den rättsosäkerhet som råder.

-Som medborgare måste vi kunna förvänta oss adekvat kunskap hos LSS-handläggare och deras chefer, rättssäkra beslut av Stockholms stad, med tydliga källor, istället för det som nu gäller, att klippa och klistra. Vi behöver en rättssäkrare arbetsmetodik oavsett handläggare. En bedömning ska inte vara en bedömning utifrån vilken handläggare som gör den, utan det ska vara en bedömning av hjälpbehovet, så som lagstiftaren tänkt att kommunerna ska arbeta. Allt annat vore ett assistanslotteri.

Kostnaden för skattebetalarna blir stor.

-Personer med funktionshinder måste kunna lita på att de har en insats så länge de har ett behov. Att gå och vänta på ett beslut drabbar inte bara mig och min son och familj, utan även en hel assistentgrupp.

-Vi kan inte använda skattepengar till att domstolen ska utbilda LSS-handläggare, det måste arbetsgivaren Stockholms stad göra, och då kan de börja med att uppdatera sin policy för LSS-bedömningar som är 12 år gammal.